Lite solsken på tårna

Oh såg Bruno på TV igår och fick genast lust att dricka rödvin och doppa fötterna i solsken. Det finns ingen poesi som får mig sprudla så av liv som hans. Annars räknar jag timmar och minuter och försöker förstå hur jag ska kunna skriva två texter samtidigt på lånad tid och med ett tåg som avgår mot Uppsala i skymningen. En deadline måste vara snäll och ge mig mer tid. Den andra respektera att jag gör så gott jag kan. Kanske kan jag skriva ett mästerverk i gryningen!

Pensionärsliv utan blommiga koppar!

Det är märkligt hur man kan lyckas anamma så många pensionärsdrag redan vid en ålder av 41. Jag dricker dock fortfarande mitt kaffe ur baljor snararare än koppar, med mängder av skummad mjölk, så där får jag kanske en ungdomspoäng. Men annars trängs jag gärna med pensionärerna i provsmakningsköerna och fyller min blårutiga vagn med reamat. Fast på personalfesten i måndags betedde jag mig nog mer som om jag var femton. Hm, det är svårt att fylla upp de skor man förväntas traska i. Jag har nog fortfarande alla åldrar i mig och det känns helt ok även om jag tycker att tonåringen i mig gott kunde ta lite mindre plats!

Om livet vore enkelt skulle jag inte sitta här!

Om livet vore enkelt skulle jag inte sitta här och titta på medans världen därute skakar loss i en spasmisk fredagsdans. Om livet vore enkelt skulle jag vara där och skaka håret som bara jag kan, när det regnar fylla över timmarna. Men nu är det bara jag och min ensamhet som för kvällen bor i ett ansvarstagande gällande mitt liv. Inga cigaretter om dom inte smakar Kent. Inga öl om dom inte kan drickas i en famn som smakar vänskap. Jag har en lånad katt och det är en välsignelse när resten av världen stapplar.