torsdag 23 oktober 2008
Röd väska och evigt leende
Tänk att älska väskor, så till den grad att man aldrig kan låta bli att köpa nya fast man inte använder de man redan har. Och slänga är det inte tal om. Min vän är likadan med skor. Hon har så många par att de flesta aldrig lämnar garderoben. Jag kommer aldrig att glömma när hon gick till Debaser i ett par splitternya stövlar med skyhöga klackar som skavde som synden. Hon svor hela kvällen och var knappt kontaktbar, men snygg var hon! De stackars stövlarna fick aldrig mer vädra morgonluft. Men slängda är de inte, det kan jag garantera. Igår försökte jag slänga en väska som jag inte förstår varför jag överhuvudtaget köpt men då visade det sig att Majsan älskar att kloa på den, att den ger schysst klösmotstånd. Och i denna morgonstund ligger hon som en liten pälsboll och sover på den. Drömmer och spretar med tassarna medan klorna fastnar i väskans alla grova maskor. Så slänga väskor, det går inte hur fula de än är!
tisdag 21 oktober 2008
Röster bortom nu
När regnet faller över allt som står stilla, ställer jag mig på händer och lägger kinden mot allt det våta. Aldrig är hörandet så vidgat som i detta nu. Röster från allt det vi lagt bakom oss. Framtiden låter inte än, kanske bara i gryningen.
onsdag 15 oktober 2008
Höstsol åt tankarna
Hösten tittar fram och värmer upp pannlampan. Alla färger är så klara och tankarna reser sig sakta och högtidligt upp ur lövhögarna. Jag kan äntligen se ett spår, en väg, någonting att följa.
måndag 6 oktober 2008
Blogg B: Namnpublicering
Vi blir allt snabbare och illvilligare när det gäller att snaska i oss rykten, anklaga och döma människor. Vi flockas som rovfåglar kring olyckor och våldsbrott och vår sensationslystnad blir allt girigare. I USA har någon stulit Kurt Cobains aska från hans änka Courtney Love. När Kurts döda kropp hittades för många år sedan gick det först rykten om att det var Beck som hittats död. I Finland har ännu en tragisk skolmassaker ägt rum och i en video som publicerades på You Tube innan dådet avfyrar gärningsmannen sin pistol och tittar sedan rakt in i kameran och säger; ”You will die next.”
Nyheter färdas blixtsnabbt över vårt jordklot och Internet gör det möjligt för oss alla att få tillgång till information som förr skulle ha varit omöjlig att spåra. Långt innan Stureplansprofilerna fälldes för grov våldtäkt hade bilder på dem cirkulerat på Facebook och andra sajter och när en känd artist nyligen misstänktes för grov misshandel av sin fru röjdes hans identitet samma dag på Flashback. Även bilder på den åklagade tyskan i Arbogamålet har cirkulerat på nätet långt innan media gick ut och offentliggjorde hennes identitet. Att en person är oskyldig till motsatsen bevisats är något som vi allt för ofta glömmer bort idag.
Det privata blir allt mindre privat och det offentliga allt mer offentligt. Fildelningssajten The Pirate Bay lade nyligen ut obduktionsbilder på de brutalt mördade barnen i Arboga för nedladdning, något som upprört både de anhöriga och medlemmar på sajten. Enligt Peter Sunde, fildelningssajtens presstalesman, kan man ”inte bli sur för att det finns bevismaterial som är obehagligt.” Här har man gått över alla gränser vad det gäller allmänintresse tycker jag. Det här är en ren skändning där den redan sargade och illa tilltygade familjen får ännu en dolkstöt i bröstet. Det finns inget som helst underlag för en sådan här publicering, man måste fortfarande visa den enskilda individen respekt.
I en debattartikel i DN hävdar medieprofessorn Stig Hadenius att Engla Höglunds liv kunde ha räddats om Anders Eklunds identitet offentliggjorts i samband med mordet på Pernilla Hellgren. Det känns som ett långsökt påstående i mina ögon, för vi kan aldrig helt skydda våra nära och kära mot vare sig brottslighet eller ondska hur mycket vi än anstränger oss. Kanske är det som många påstår att man genom att förse allmänheten med information, såsom namn och bild på misstänkta brottslingar, kan få fler brott att klaras upp. Men vad händer om de som hängs ut offentligt är oskyldiga?
Alla medier är idag väldigt snabba då det gäller att hitta giltiga motiv till tidiga namnpubliceringar och det känns som den gränsen tänjs allt mer. Då det gäller skolmassakern i Finland publicerades namnet på gärningsmannen mer eller mindre direkt i alla medier med hänvisning till att direkta hot förekommit på You Tube och att polisen efter förhör valt att inte beslagta mannens vapen. Hotbilden och polisens uppenbara misstag var det som lade grunden för mediernas beslut.
Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och restriktiv när det gäller namnpublicering. Det föreligger enligt min åsikt inget allmänintresse i att veta namnet på gärningsmän innan de är dömda och därmed skyldiga. Däremot tror jag att det är mer eller mindre omöjligt att stoppa det snabba och rebelliska informationsflödet på Internet, man kan inte gå bakåt i en sådan lavinartat utveckling.
Nyheter färdas blixtsnabbt över vårt jordklot och Internet gör det möjligt för oss alla att få tillgång till information som förr skulle ha varit omöjlig att spåra. Långt innan Stureplansprofilerna fälldes för grov våldtäkt hade bilder på dem cirkulerat på Facebook och andra sajter och när en känd artist nyligen misstänktes för grov misshandel av sin fru röjdes hans identitet samma dag på Flashback. Även bilder på den åklagade tyskan i Arbogamålet har cirkulerat på nätet långt innan media gick ut och offentliggjorde hennes identitet. Att en person är oskyldig till motsatsen bevisats är något som vi allt för ofta glömmer bort idag.
Det privata blir allt mindre privat och det offentliga allt mer offentligt. Fildelningssajten The Pirate Bay lade nyligen ut obduktionsbilder på de brutalt mördade barnen i Arboga för nedladdning, något som upprört både de anhöriga och medlemmar på sajten. Enligt Peter Sunde, fildelningssajtens presstalesman, kan man ”inte bli sur för att det finns bevismaterial som är obehagligt.” Här har man gått över alla gränser vad det gäller allmänintresse tycker jag. Det här är en ren skändning där den redan sargade och illa tilltygade familjen får ännu en dolkstöt i bröstet. Det finns inget som helst underlag för en sådan här publicering, man måste fortfarande visa den enskilda individen respekt.
I en debattartikel i DN hävdar medieprofessorn Stig Hadenius att Engla Höglunds liv kunde ha räddats om Anders Eklunds identitet offentliggjorts i samband med mordet på Pernilla Hellgren. Det känns som ett långsökt påstående i mina ögon, för vi kan aldrig helt skydda våra nära och kära mot vare sig brottslighet eller ondska hur mycket vi än anstränger oss. Kanske är det som många påstår att man genom att förse allmänheten med information, såsom namn och bild på misstänkta brottslingar, kan få fler brott att klaras upp. Men vad händer om de som hängs ut offentligt är oskyldiga?
Alla medier är idag väldigt snabba då det gäller att hitta giltiga motiv till tidiga namnpubliceringar och det känns som den gränsen tänjs allt mer. Då det gäller skolmassakern i Finland publicerades namnet på gärningsmannen mer eller mindre direkt i alla medier med hänvisning till att direkta hot förekommit på You Tube och att polisen efter förhör valt att inte beslagta mannens vapen. Hotbilden och polisens uppenbara misstag var det som lade grunden för mediernas beslut.
Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och restriktiv när det gäller namnpublicering. Det föreligger enligt min åsikt inget allmänintresse i att veta namnet på gärningsmän innan de är dömda och därmed skyldiga. Däremot tror jag att det är mer eller mindre omöjligt att stoppa det snabba och rebelliska informationsflödet på Internet, man kan inte gå bakåt i en sådan lavinartat utveckling.
torsdag 2 oktober 2008
Cowboyhatt och pumps
Jag gick ut i solen med cowboyhatt och pumps med rosett. Insåg att om jag bara kan lära mig att le inombords kommer nog världen att äntligen hälsa mig välkommen!
onsdag 1 oktober 2008
Blogg A: Nyhetsvärdering
Jag har världen i mitt vardagsrum och det är inte alltid trevligt. Jordbävningar skakar runt i mitt rum, översvämningar dränker min favoritfåtölj. Misshandlade små kattungar piper hjälplöst, svältande barn tittar storögt på mig när jag äter min grönsaksstinna middag och elaka presidenter sliter av mig kläderna och bombar min lägenhet när jag sover.
I hörnet av mitt rum tornar sig alla mina DN upp som en skyskrapa av tidningssvärta. Alla är kompletta med förkryssade artiklar och notiser som jag ska läsa, mycket snart, så fort jag får ett ögonblick över. För världen är så stor och det är så svårt att hänga med i allt som händer. Jag pratar i telefon och chattar lite slött samtidigt som jag läser tidningen på nätet. Jag äter middag, läser DN och kollar lite halvhjärtat på Tv samtidigt som jag bevakar min inkorg. Ögat sveper över tidningsnotiserna och jag reflekterar blixtsnabbt när något av intresse fångar mitt öga. Men mest av allt oroar jag mig för allt jag missar, för all den information som inte når fram.
Utanför min dörr ber en uteliggare om ursäkt för att han råkat somna och inte hunnit vakna som han planerade, innan jag öppnade min dörr. Katastroferna finns även här, i landet lagom som blir kallare och kallare för varje dag. Aldrig har väl arbetslösa, sjuka, missbrukare, alkoholister och hemlösa varit en sådan börda för samhället som idag. En sådan tung börda att vi helst gömmer undan dem i tystnaden, för inget maktmedel är så effektivt som just det. Tystnaden blir vår egen solförmörkelse.
Vi lever i ett informationssamhälle där intrycken pockar på vår uppmärksamhet dygnet runt och allt ska gå blixtsnabbt. Men är det ens möjligt att sortera och reflektera över alla intryck när den rapportering vi får är så vinklad och skev? Är det så att Amerika är landet där alla viktiga människor bor och resten av världen är alla vi som ropar hej och frågar om vi får åka med? För hur ska vi annars förklara det faktum att vi vet mer om Paris Hiltons förlovningar och luxuösa utsvävningar än om vad som faktiskt händer här omkring oss och ute i resten av världen.
Att orkanen Gustav och republikanernas partikonvent får mer medieuppmärksamhet sammantaget än både översvämningen i Indien och jordskalvet i Kina trots att de både katastroferna drabbat miljontals människor. Att fyra tropiska stormar har rivit sönder det lilla utfattiga landet Haiti under en månad och gjort över 100 000 hemlösa och 700 000 människor i desperat behov av katastrofhjälp har oftast inte slagits upp med mer än halvsidor i tidningen. Fredagen den 12 september får nyheten om att USA stannade upp för att minnas 11-septemberattackerna än en gång större utrymme än artikeln om Haitis katastrofläge. Och söndagen den 14 september läser jag en stor artikel om orkanen Ike och dess framfart, om hur presidentkandidaten Barack Obama ställde in ett framträdande i Saturday Night Live och uppmanade sina anhängare att tänka på dem som drabbats av orkantragedin. På samma sida finns en liten notis om att omkring 800 000 människor nu kan vara hemlösa på Haiti och att 600 personer beräknas ha omkommit.
Jag kommer plötsligt ihåg ett citat av Ingvar Carlsson som jag skrev ner när jag besökte en debattkväll häromveckan: Rent generellt är den fattige alltid i underläge.
För i slutändan är det alltid ekonomi och pengar det handlar om och naturligtvis identifikation. Vi har lättare att identifiera oss med amerikanarna, de påminner om oss och det skapar trygghet. Det som händer i USA påverkar oss på ett direkt sätt, både vad det gäller värderingar och ekonomi. Nyhetsvärderingen avgörs av vad som säljer bäst, vad som kan nå fram till oss som läsare och vad vi kan identifiera oss med. Vi vill ha förenklade nyheter som vi kan förstå.
Torbjörn Tännsjö, professor i Praktisk Filosofi på Stockholms Universitet intervjuades i radioprogrammet “Medierna” den 6 september 2008 om mediernas nyhetsvärdering och urval och sa då att;
- Jag tror att det är en kvarleva av en rasistisk syn på världen; den vite mannens börda, vi och de främmande varelserna i Asien och Afrika och andra länder.
Jag tror att en annan orsak är att när katastroferna är så stora blir de overkliga och svåra att ta in. Vi fokuserar helst på det välbekanta lilla livet och lämnar det stora okända utanför i periferin. För sorgen är densamma överallt i världen och för att stå ut med den måste vi försöka att klara av att bära vår egen. Jag slår ofta av Tv: n för att undvika de knytnävslag som forcerar min hals och får mig att tappa andan. Jag slår ofta av Tv: n.
Det som annars slår mig mest när jag läser förra veckans tidningar är alla dessa katastroflarm om medicinskandaler. Om hur Alvedon ökar risken för astma hos barn och hur gamla och dementa drogas med antipsykotisk medicin som de uppenbarligen inte behöver. Hur ska man någonsin kunna lita på det som sägs eller bedyras när sanningen så ofta visar sig vara falsk.
I hörnet av mitt rum tornar sig alla mina DN upp som en skyskrapa av tidningssvärta. Alla är kompletta med förkryssade artiklar och notiser som jag ska läsa, mycket snart, så fort jag får ett ögonblick över. För världen är så stor och det är så svårt att hänga med i allt som händer. Jag pratar i telefon och chattar lite slött samtidigt som jag läser tidningen på nätet. Jag äter middag, läser DN och kollar lite halvhjärtat på Tv samtidigt som jag bevakar min inkorg. Ögat sveper över tidningsnotiserna och jag reflekterar blixtsnabbt när något av intresse fångar mitt öga. Men mest av allt oroar jag mig för allt jag missar, för all den information som inte når fram.
Utanför min dörr ber en uteliggare om ursäkt för att han råkat somna och inte hunnit vakna som han planerade, innan jag öppnade min dörr. Katastroferna finns även här, i landet lagom som blir kallare och kallare för varje dag. Aldrig har väl arbetslösa, sjuka, missbrukare, alkoholister och hemlösa varit en sådan börda för samhället som idag. En sådan tung börda att vi helst gömmer undan dem i tystnaden, för inget maktmedel är så effektivt som just det. Tystnaden blir vår egen solförmörkelse.
Vi lever i ett informationssamhälle där intrycken pockar på vår uppmärksamhet dygnet runt och allt ska gå blixtsnabbt. Men är det ens möjligt att sortera och reflektera över alla intryck när den rapportering vi får är så vinklad och skev? Är det så att Amerika är landet där alla viktiga människor bor och resten av världen är alla vi som ropar hej och frågar om vi får åka med? För hur ska vi annars förklara det faktum att vi vet mer om Paris Hiltons förlovningar och luxuösa utsvävningar än om vad som faktiskt händer här omkring oss och ute i resten av världen.
Att orkanen Gustav och republikanernas partikonvent får mer medieuppmärksamhet sammantaget än både översvämningen i Indien och jordskalvet i Kina trots att de både katastroferna drabbat miljontals människor. Att fyra tropiska stormar har rivit sönder det lilla utfattiga landet Haiti under en månad och gjort över 100 000 hemlösa och 700 000 människor i desperat behov av katastrofhjälp har oftast inte slagits upp med mer än halvsidor i tidningen. Fredagen den 12 september får nyheten om att USA stannade upp för att minnas 11-septemberattackerna än en gång större utrymme än artikeln om Haitis katastrofläge. Och söndagen den 14 september läser jag en stor artikel om orkanen Ike och dess framfart, om hur presidentkandidaten Barack Obama ställde in ett framträdande i Saturday Night Live och uppmanade sina anhängare att tänka på dem som drabbats av orkantragedin. På samma sida finns en liten notis om att omkring 800 000 människor nu kan vara hemlösa på Haiti och att 600 personer beräknas ha omkommit.
Jag kommer plötsligt ihåg ett citat av Ingvar Carlsson som jag skrev ner när jag besökte en debattkväll häromveckan: Rent generellt är den fattige alltid i underläge.
För i slutändan är det alltid ekonomi och pengar det handlar om och naturligtvis identifikation. Vi har lättare att identifiera oss med amerikanarna, de påminner om oss och det skapar trygghet. Det som händer i USA påverkar oss på ett direkt sätt, både vad det gäller värderingar och ekonomi. Nyhetsvärderingen avgörs av vad som säljer bäst, vad som kan nå fram till oss som läsare och vad vi kan identifiera oss med. Vi vill ha förenklade nyheter som vi kan förstå.
Torbjörn Tännsjö, professor i Praktisk Filosofi på Stockholms Universitet intervjuades i radioprogrammet “Medierna” den 6 september 2008 om mediernas nyhetsvärdering och urval och sa då att;
- Jag tror att det är en kvarleva av en rasistisk syn på världen; den vite mannens börda, vi och de främmande varelserna i Asien och Afrika och andra länder.
Jag tror att en annan orsak är att när katastroferna är så stora blir de overkliga och svåra att ta in. Vi fokuserar helst på det välbekanta lilla livet och lämnar det stora okända utanför i periferin. För sorgen är densamma överallt i världen och för att stå ut med den måste vi försöka att klara av att bära vår egen. Jag slår ofta av Tv: n för att undvika de knytnävslag som forcerar min hals och får mig att tappa andan. Jag slår ofta av Tv: n.
Det som annars slår mig mest när jag läser förra veckans tidningar är alla dessa katastroflarm om medicinskandaler. Om hur Alvedon ökar risken för astma hos barn och hur gamla och dementa drogas med antipsykotisk medicin som de uppenbarligen inte behöver. Hur ska man någonsin kunna lita på det som sägs eller bedyras när sanningen så ofta visar sig vara falsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)