Blogg A: Nyhetsvärdering

Jag har världen i mitt vardagsrum och det är inte alltid trevligt. Jordbävningar skakar runt i mitt rum, översvämningar dränker min favoritfåtölj. Misshandlade små kattungar piper hjälplöst, svältande barn tittar storögt på mig när jag äter min grönsaksstinna middag och elaka presidenter sliter av mig kläderna och bombar min lägenhet när jag sover.

I hörnet av mitt rum tornar sig alla mina DN upp som en skyskrapa av tidningssvärta. Alla är kompletta med förkryssade artiklar och notiser som jag ska läsa, mycket snart, så fort jag får ett ögonblick över. För världen är så stor och det är så svårt att hänga med i allt som händer. Jag pratar i telefon och chattar lite slött samtidigt som jag läser tidningen på nätet. Jag äter middag, läser DN och kollar lite halvhjärtat på Tv samtidigt som jag bevakar min inkorg. Ögat sveper över tidningsnotiserna och jag reflekterar blixtsnabbt när något av intresse fångar mitt öga. Men mest av allt oroar jag mig för allt jag missar, för all den information som inte når fram.

Utanför min dörr ber en uteliggare om ursäkt för att han råkat somna och inte hunnit vakna som han planerade, innan jag öppnade min dörr. Katastroferna finns även här, i landet lagom som blir kallare och kallare för varje dag. Aldrig har väl arbetslösa, sjuka, missbrukare, alkoholister och hemlösa varit en sådan börda för samhället som idag. En sådan tung börda att vi helst gömmer undan dem i tystnaden, för inget maktmedel är så effektivt som just det. Tystnaden blir vår egen solförmörkelse.

Vi lever i ett informationssamhälle där intrycken pockar på vår uppmärksamhet dygnet runt och allt ska gå blixtsnabbt. Men är det ens möjligt att sortera och reflektera över alla intryck när den rapportering vi får är så vinklad och skev? Är det så att Amerika är landet där alla viktiga människor bor och resten av världen är alla vi som ropar hej och frågar om vi får åka med? För hur ska vi annars förklara det faktum att vi vet mer om Paris Hiltons förlovningar och luxuösa utsvävningar än om vad som faktiskt händer här omkring oss och ute i resten av världen.

Att orkanen Gustav och republikanernas partikonvent får mer medieuppmärksamhet sammantaget än både översvämningen i Indien och jordskalvet i Kina trots att de både katastroferna drabbat miljontals människor. Att fyra tropiska stormar har rivit sönder det lilla utfattiga landet Haiti under en månad och gjort över 100 000 hemlösa och 700 000 människor i desperat behov av katastrofhjälp har oftast inte slagits upp med mer än halvsidor i tidningen. Fredagen den 12 september får nyheten om att USA stannade upp för att minnas 11-septemberattackerna än en gång större utrymme än artikeln om Haitis katastrofläge. Och söndagen den 14 september läser jag en stor artikel om orkanen Ike och dess framfart, om hur presidentkandidaten Barack Obama ställde in ett framträdande i Saturday Night Live och uppmanade sina anhängare att tänka på dem som drabbats av orkantragedin. På samma sida finns en liten notis om att omkring 800 000 människor nu kan vara hemlösa på Haiti och att 600 personer beräknas ha omkommit.

Jag kommer plötsligt ihåg ett citat av Ingvar Carlsson som jag skrev ner när jag besökte en debattkväll häromveckan: Rent generellt är den fattige alltid i underläge.

För i slutändan är det alltid ekonomi och pengar det handlar om och naturligtvis identifikation. Vi har lättare att identifiera oss med amerikanarna, de påminner om oss och det skapar trygghet. Det som händer i USA påverkar oss på ett direkt sätt, både vad det gäller värderingar och ekonomi. Nyhetsvärderingen avgörs av vad som säljer bäst, vad som kan nå fram till oss som läsare och vad vi kan identifiera oss med. Vi vill ha förenklade nyheter som vi kan förstå.

Torbjörn Tännsjö, professor i Praktisk Filosofi på Stockholms Universitet intervjuades i radioprogrammet “Medierna” den 6 september 2008 om mediernas nyhetsvärdering och urval och sa då att;
- Jag tror att det är en kvarleva av en rasistisk syn på världen; den vite mannens börda, vi och de främmande varelserna i Asien och Afrika och andra länder.

Jag tror att en annan orsak är att när katastroferna är så stora blir de overkliga och svåra att ta in. Vi fokuserar helst på det välbekanta lilla livet och lämnar det stora okända utanför i periferin. För sorgen är densamma överallt i världen och för att stå ut med den måste vi försöka att klara av att bära vår egen. Jag slår ofta av Tv: n för att undvika de knytnävslag som forcerar min hals och får mig att tappa andan. Jag slår ofta av Tv: n.

Det som annars slår mig mest när jag läser förra veckans tidningar är alla dessa katastroflarm om medicinskandaler. Om hur Alvedon ökar risken för astma hos barn och hur gamla och dementa drogas med antipsykotisk medicin som de uppenbarligen inte behöver. Hur ska man någonsin kunna lita på det som sägs eller bedyras när sanningen så ofta visar sig vara falsk.