Blogg D

Kampanjjournalistik, att argumentera för det synes självklara, är något som kvällspressen sysslar med i allt större utsträckning. Det är en partisk opinionsbildning som går stick i stäv med nyhetsjournalistikens strävan efter objektivitet. Det kan handla om att få en fånge frigiven, att få folk att betala pengar till cancerforskning eller att stoppa en utvisning i ett angeläget asylärende. Nu senast gick våra fyra största tidningar samman i en stor rikstäckande kampanj för att få den eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.

Trots det goda uppsåtet känner jag mig lätt illamående av alla dessa "samaritkampanjer". Hedersvåld, sjukvården, skolan, allt har processats av kvällstidningarna i veckolånga kampanjer. Naturligtvis är det bra och viktigt att medierna använder sin makt för att sätta press på den Eritreanska regimen och kanske i förlängningen hjälpa till med att få Dawit frigiven. Men till viket pris frågar jag mig. I slutändan handlar det om att sälja lösnummer precis som det gör alla andra dagar på året. Glorian hamnar lätt på sned när kampanjerna drivs med ett uppenbart vinstsyfte.

När redaktionerna skriver oss på näsan och säger vad vi ska tänka och känna ser vi världen genom deras nålsöga. Det pågår så mycket orättvisor i världen, varför bara belysa det som passar in i tidningsredaktionens agenda. En mer objektiv, nyanserad och omfångsrik nyhetsrapportering ger oss en öppnare och globalare kunskap om världen och medvetandegör oss som läsare.

Allt är inte svart eller vitt och jag är gärna med och förändrar världen genom att delta i kampanjer som bidrar till att viktiga saker händer. Men jag vill få en chans att välja mina strider själv. Kvällstidningarnas bombastiska löpsedlar och tiosidiga uppslag stjälper ofta mer än de hjälper till när jag vill engagera mig i något behjärtansvärt.

Blogg C

Fredagen den 2 augusti sköt lasermannen sitt första offer. Samma dag befann jag mig i det lantliga Skoog och klappade min systers djur och åt brytbönor och jordgubbar direkt ur landet. Gellert Tamas bok om lasermannen är ett djuplodande och imponerande personporträtt och ett skakande tidsdokument över ett samhälle som visade upp sig från sin allra glåmigaste och dystraste sida. Jag var tjugofyra år när Lasermannen härjade som värst och jag minns med fasa rädslan för de röda prickarna. Det var något helt ofattbart, overkligt och ogreppbart detta att någon dödade oskyldiga med så kallt och berått mod. Stöveltrampen och du knutna nävarna, flaggorna och de rasistiska slagorden, allt ter sig overkligt nu, allt tedde sig overkligt då. Som kronan på eländet fylldes tidningarna med rubriker om hur Birgit Friggebo greppat micken med båda händerna och uppmanat publiken i folkets hus i Rinkeby att sjunga; We Shall Overcame! I publiken satt Lasermannens offer. Politikerna stod handfallna inför den verklighet som omringade dem. I min egen dagboksalmanacka står det om fester och studioinspelningar, inte ett ord nämns om Lasermannen och hans offer och ändå minns jag det som om det var idag.

Tamas bok imponerar, den bygger på ett rikt källmaterial och intervjuer med lasermannens offer, poliser, ledande politiker, journalister och samhällsdebattörer. Boken ger ett trovärdigt intryck och redan i inledningen känner jag att det här är en författare som tagit sitt ämne på allvar. Tamas har gjorts ett gediget researcharbete utifrån både skrivna och muntliga källor och mängden av intervjuer gör att de olika karaktärerna tydligt framträder i de olika kapitlen. John Ausonius röst ekar över sidorna; (..), så jag tänkte att det räcker att jag skjuter en invandrare. Offrens likaså; Mitt liv var tydligen mindre värt än en bilklädsel. Polismännens; Ja ...välkomna till kriget. Tamas rör sig bekvämt och hemtamt igenom bokens alla miljöer och karaktärsbeskrivningar. Boken är ett skickligt hantverk och även om jag förstår att vissa saker i boken är utvalda, gestaltade och vinklade av författaren så känns slutresultatet ändå övertygande. Och med ett sådant enormt källmaterial måste det finnas mycket sanning att gräva ur.

Känslan när jag läste Åsne Sierstads bok “Bokhandlaren i Kabul” var precis tvärtom. Jag kände mig hela tiden tveksam till sanningshalten i det jag läste och spontant tycker jag mest boken känns som ett skönlitterärt romanbygge. Då Seierstad har valt en litterär form för sin reseskildring förstärker det den skönlitterära känslan och man funderar mycket över om vissa delar är fiktiva eller inte. Jag kom ofta på mig själv med att ifrågasätta det som berättades och det skrivna. Jag hörde Åsnes röst, inte kvinnornas och männens i boken. Hon är av naturliga skäl heller inte lika hemma i sina miljöer som Tamas är, Afghanistan är en helt annan nation, ett helt annat land. Och det är svårt att lära sig att förstå ett land och en kultur till fullo när man är på plats som en modern västerländsk kvinna. Men det är ett familjedrama som är värt sin läsning, vare sig historierna är sanna eller inte. För en välskriven roman är det hursom.

Hurra vad jag är glad!

Äntligen är det en ny dag och man är student igen! Pirret i magen första dagen i skolan sitter fortfarande kvar även om det var många år sedan man klev in i Brotorpsskolan med ögon stora som tefat och en mun som signalerade hjälp! Jag blev bästis med Sabine redan första dagen. Det gick till så. Man bara frågade den som stod bredvid; vill du bli min bästis? Och så var det klart, allt var så enkelt då, man kanske borde anamma det tankesättet mer som vuxen. Tänk vad spännande allt skulle bli!

Röd väska och evigt leende

Tänk att älska väskor, så till den grad att man aldrig kan låta bli att köpa nya fast man inte använder de man redan har. Och slänga är det inte tal om. Min vän är likadan med skor. Hon har så många par att de flesta aldrig lämnar garderoben. Jag kommer aldrig att glömma när hon gick till Debaser i ett par splitternya stövlar med skyhöga klackar som skavde som synden. Hon svor hela kvällen och var knappt kontaktbar, men snygg var hon! De stackars stövlarna fick aldrig mer vädra morgonluft. Men slängda är de inte, det kan jag garantera. Igår försökte jag slänga en väska som jag inte förstår varför jag överhuvudtaget köpt men då visade det sig att Majsan älskar att kloa på den, att den ger schysst klösmotstånd. Och i denna morgonstund ligger hon som en liten pälsboll och sover på den. Drömmer och spretar med tassarna medan klorna fastnar i väskans alla grova maskor. Så slänga väskor, det går inte hur fula de än är!

Röster bortom nu

När regnet faller över allt som står stilla, ställer jag mig på händer och lägger kinden mot allt det våta. Aldrig är hörandet så vidgat som i detta nu. Röster från allt det vi lagt bakom oss. Framtiden låter inte än, kanske bara i gryningen.

Höstsol åt tankarna

Hösten tittar fram och värmer upp pannlampan. Alla färger är så klara och tankarna reser sig sakta och högtidligt upp ur lövhögarna. Jag kan äntligen se ett spår, en väg, någonting att följa.

Blogg B: Namnpublicering

Vi blir allt snabbare och illvilligare när det gäller att snaska i oss rykten, anklaga och döma människor. Vi flockas som rovfåglar kring olyckor och våldsbrott och vår sensationslystnad blir allt girigare. I USA har någon stulit Kurt Cobains aska från hans änka Courtney Love. När Kurts döda kropp hittades för många år sedan gick det först rykten om att det var Beck som hittats död. I Finland har ännu en tragisk skolmassaker ägt rum och i en video som publicerades på You Tube innan dådet avfyrar gärningsmannen sin pistol och tittar sedan rakt in i kameran och säger; ”You will die next.”

Nyheter färdas blixtsnabbt över vårt jordklot och Internet gör det möjligt för oss alla att få tillgång till information som förr skulle ha varit omöjlig att spåra. Långt innan Stureplansprofilerna fälldes för grov våldtäkt hade bilder på dem cirkulerat på Facebook och andra sajter och när en känd artist nyligen misstänktes för grov misshandel av sin fru röjdes hans identitet samma dag på Flashback. Även bilder på den åklagade tyskan i Arbogamålet har cirkulerat på nätet långt innan media gick ut och offentliggjorde hennes identitet. Att en person är oskyldig till motsatsen bevisats är något som vi allt för ofta glömmer bort idag.

Det privata blir allt mindre privat och det offentliga allt mer offentligt. Fildelningssajten The Pirate Bay lade nyligen ut obduktionsbilder på de brutalt mördade barnen i Arboga för nedladdning, något som upprört både de anhöriga och medlemmar på sajten. Enligt Peter Sunde, fildelningssajtens presstalesman, kan man ”inte bli sur för att det finns bevismaterial som är obehagligt.” Här har man gått över alla gränser vad det gäller allmänintresse tycker jag. Det här är en ren skändning där den redan sargade och illa tilltygade familjen får ännu en dolkstöt i bröstet. Det finns inget som helst underlag för en sådan här publicering, man måste fortfarande visa den enskilda individen respekt.

I en debattartikel i DN hävdar medieprofessorn Stig Hadenius att Engla Höglunds liv kunde ha räddats om Anders Eklunds identitet offentliggjorts i samband med mordet på Pernilla Hellgren. Det känns som ett långsökt påstående i mina ögon, för vi kan aldrig helt skydda våra nära och kära mot vare sig brottslighet eller ondska hur mycket vi än anstränger oss. Kanske är det som många påstår att man genom att förse allmänheten med information, såsom namn och bild på misstänkta brottslingar, kan få fler brott att klaras upp. Men vad händer om de som hängs ut offentligt är oskyldiga?

Alla medier är idag väldigt snabba då det gäller att hitta giltiga motiv till tidiga namnpubliceringar och det känns som den gränsen tänjs allt mer. Då det gäller skolmassakern i Finland publicerades namnet på gärningsmannen mer eller mindre direkt i alla medier med hänvisning till att direkta hot förekommit på You Tube och att polisen efter förhör valt att inte beslagta mannens vapen. Hotbilden och polisens uppenbara misstag var det som lade grunden för mediernas beslut.

Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och restriktiv när det gäller namnpublicering. Det föreligger enligt min åsikt inget allmänintresse i att veta namnet på gärningsmän innan de är dömda och därmed skyldiga. Däremot tror jag att det är mer eller mindre omöjligt att stoppa det snabba och rebelliska informationsflödet på Internet, man kan inte gå bakåt i en sådan lavinartat utveckling.