Blogg C

Fredagen den 2 augusti sköt lasermannen sitt första offer. Samma dag befann jag mig i det lantliga Skoog och klappade min systers djur och åt brytbönor och jordgubbar direkt ur landet. Gellert Tamas bok om lasermannen är ett djuplodande och imponerande personporträtt och ett skakande tidsdokument över ett samhälle som visade upp sig från sin allra glåmigaste och dystraste sida. Jag var tjugofyra år när Lasermannen härjade som värst och jag minns med fasa rädslan för de röda prickarna. Det var något helt ofattbart, overkligt och ogreppbart detta att någon dödade oskyldiga med så kallt och berått mod. Stöveltrampen och du knutna nävarna, flaggorna och de rasistiska slagorden, allt ter sig overkligt nu, allt tedde sig overkligt då. Som kronan på eländet fylldes tidningarna med rubriker om hur Birgit Friggebo greppat micken med båda händerna och uppmanat publiken i folkets hus i Rinkeby att sjunga; We Shall Overcame! I publiken satt Lasermannens offer. Politikerna stod handfallna inför den verklighet som omringade dem. I min egen dagboksalmanacka står det om fester och studioinspelningar, inte ett ord nämns om Lasermannen och hans offer och ändå minns jag det som om det var idag.

Tamas bok imponerar, den bygger på ett rikt källmaterial och intervjuer med lasermannens offer, poliser, ledande politiker, journalister och samhällsdebattörer. Boken ger ett trovärdigt intryck och redan i inledningen känner jag att det här är en författare som tagit sitt ämne på allvar. Tamas har gjorts ett gediget researcharbete utifrån både skrivna och muntliga källor och mängden av intervjuer gör att de olika karaktärerna tydligt framträder i de olika kapitlen. John Ausonius röst ekar över sidorna; (..), så jag tänkte att det räcker att jag skjuter en invandrare. Offrens likaså; Mitt liv var tydligen mindre värt än en bilklädsel. Polismännens; Ja ...välkomna till kriget. Tamas rör sig bekvämt och hemtamt igenom bokens alla miljöer och karaktärsbeskrivningar. Boken är ett skickligt hantverk och även om jag förstår att vissa saker i boken är utvalda, gestaltade och vinklade av författaren så känns slutresultatet ändå övertygande. Och med ett sådant enormt källmaterial måste det finnas mycket sanning att gräva ur.

Känslan när jag läste Åsne Sierstads bok “Bokhandlaren i Kabul” var precis tvärtom. Jag kände mig hela tiden tveksam till sanningshalten i det jag läste och spontant tycker jag mest boken känns som ett skönlitterärt romanbygge. Då Seierstad har valt en litterär form för sin reseskildring förstärker det den skönlitterära känslan och man funderar mycket över om vissa delar är fiktiva eller inte. Jag kom ofta på mig själv med att ifrågasätta det som berättades och det skrivna. Jag hörde Åsnes röst, inte kvinnornas och männens i boken. Hon är av naturliga skäl heller inte lika hemma i sina miljöer som Tamas är, Afghanistan är en helt annan nation, ett helt annat land. Och det är svårt att lära sig att förstå ett land och en kultur till fullo när man är på plats som en modern västerländsk kvinna. Men det är ett familjedrama som är värt sin läsning, vare sig historierna är sanna eller inte. För en välskriven roman är det hursom.