Blogg D

Kampanjjournalistik, att argumentera för det synes självklara, är något som kvällspressen sysslar med i allt större utsträckning. Det är en partisk opinionsbildning som går stick i stäv med nyhetsjournalistikens strävan efter objektivitet. Det kan handla om att få en fånge frigiven, att få folk att betala pengar till cancerforskning eller att stoppa en utvisning i ett angeläget asylärende. Nu senast gick våra fyra största tidningar samman i en stor rikstäckande kampanj för att få den eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.

Trots det goda uppsåtet känner jag mig lätt illamående av alla dessa "samaritkampanjer". Hedersvåld, sjukvården, skolan, allt har processats av kvällstidningarna i veckolånga kampanjer. Naturligtvis är det bra och viktigt att medierna använder sin makt för att sätta press på den Eritreanska regimen och kanske i förlängningen hjälpa till med att få Dawit frigiven. Men till viket pris frågar jag mig. I slutändan handlar det om att sälja lösnummer precis som det gör alla andra dagar på året. Glorian hamnar lätt på sned när kampanjerna drivs med ett uppenbart vinstsyfte.

När redaktionerna skriver oss på näsan och säger vad vi ska tänka och känna ser vi världen genom deras nålsöga. Det pågår så mycket orättvisor i världen, varför bara belysa det som passar in i tidningsredaktionens agenda. En mer objektiv, nyanserad och omfångsrik nyhetsrapportering ger oss en öppnare och globalare kunskap om världen och medvetandegör oss som läsare.

Allt är inte svart eller vitt och jag är gärna med och förändrar världen genom att delta i kampanjer som bidrar till att viktiga saker händer. Men jag vill få en chans att välja mina strider själv. Kvällstidningarnas bombastiska löpsedlar och tiosidiga uppslag stjälper ofta mer än de hjälper till när jag vill engagera mig i något behjärtansvärt.