Vi blir allt snabbare och illvilligare när det gäller att snaska i oss rykten, anklaga och döma människor. Vi flockas som rovfåglar kring olyckor och våldsbrott och vår sensationslystnad blir allt girigare. I USA har någon stulit Kurt Cobains aska från hans änka Courtney Love. När Kurts döda kropp hittades för många år sedan gick det först rykten om att det var Beck som hittats död. I Finland har ännu en tragisk skolmassaker ägt rum och i en video som publicerades på You Tube innan dådet avfyrar gärningsmannen sin pistol och tittar sedan rakt in i kameran och säger; ”You will die next.”
Nyheter färdas blixtsnabbt över vårt jordklot och Internet gör det möjligt för oss alla att få tillgång till information som förr skulle ha varit omöjlig att spåra. Långt innan Stureplansprofilerna fälldes för grov våldtäkt hade bilder på dem cirkulerat på Facebook och andra sajter och när en känd artist nyligen misstänktes för grov misshandel av sin fru röjdes hans identitet samma dag på Flashback. Även bilder på den åklagade tyskan i Arbogamålet har cirkulerat på nätet långt innan media gick ut och offentliggjorde hennes identitet. Att en person är oskyldig till motsatsen bevisats är något som vi allt för ofta glömmer bort idag.
Det privata blir allt mindre privat och det offentliga allt mer offentligt. Fildelningssajten The Pirate Bay lade nyligen ut obduktionsbilder på de brutalt mördade barnen i Arboga för nedladdning, något som upprört både de anhöriga och medlemmar på sajten. Enligt Peter Sunde, fildelningssajtens presstalesman, kan man ”inte bli sur för att det finns bevismaterial som är obehagligt.” Här har man gått över alla gränser vad det gäller allmänintresse tycker jag. Det här är en ren skändning där den redan sargade och illa tilltygade familjen får ännu en dolkstöt i bröstet. Det finns inget som helst underlag för en sådan här publicering, man måste fortfarande visa den enskilda individen respekt.
I en debattartikel i DN hävdar medieprofessorn Stig Hadenius att Engla Höglunds liv kunde ha räddats om Anders Eklunds identitet offentliggjorts i samband med mordet på Pernilla Hellgren. Det känns som ett långsökt påstående i mina ögon, för vi kan aldrig helt skydda våra nära och kära mot vare sig brottslighet eller ondska hur mycket vi än anstränger oss. Kanske är det som många påstår att man genom att förse allmänheten med information, såsom namn och bild på misstänkta brottslingar, kan få fler brott att klaras upp. Men vad händer om de som hängs ut offentligt är oskyldiga?
Alla medier är idag väldigt snabba då det gäller att hitta giltiga motiv till tidiga namnpubliceringar och det känns som den gränsen tänjs allt mer. Då det gäller skolmassakern i Finland publicerades namnet på gärningsmannen mer eller mindre direkt i alla medier med hänvisning till att direkta hot förekommit på You Tube och att polisen efter förhör valt att inte beslagta mannens vapen. Hotbilden och polisens uppenbara misstag var det som lade grunden för mediernas beslut.
Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och restriktiv när det gäller namnpublicering. Det föreligger enligt min åsikt inget allmänintresse i att veta namnet på gärningsmän innan de är dömda och därmed skyldiga. Däremot tror jag att det är mer eller mindre omöjligt att stoppa det snabba och rebelliska informationsflödet på Internet, man kan inte gå bakåt i en sådan lavinartat utveckling.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket intressant inlägg med spännande iakttagelser.
Jag tycker precis som du att gränsen för allmänintresse går vid rapporteringen av själva händelsen. Vem som misstänks ha begått ett brott och vem som utsatts är egentligen inte relevant. Inte ens när personen i fråga dömts behöver jag veta vem han är.
Samtidigt verkar "skvallersamhället" ta över allt mer och, precis som du skriver, så flödar mer eller mindre hemliga handlingar på internet. En tidning som inte publicerar namn och bild riskerar därför att hamna efter de tidningar som gör det. För en sak är ju säker. Någonstans finns uppgifterna redan ute.
Helena,
I ditt inlägg sätter du in pressetiken i ett intressant sammanhang. Spelar det någon roll vad "gammelmedierna" publicerar eller inte, när allt ändå är tillgängligt bara ett par tangenttryck bort...
I radioprogrammet medierna den 13 september kan man höra justitieminster Beatrice Ask säga att "nu är det dags för lagstiftning", alltså en inskränkning av offentlighetsprincipen. I det här fallet spelade det alltså inte så stor roll hur t.ex. tidningarna skötte sitt "självsanerande etiska hederssystem" utan det är icke-publicistiska sajter och plattformar på nätet som tvingar fram en åtstramning av den journalistiska (och allmänhetens!) frihet.
//Mia
Skicka en kommentar