Blogg D

Kampanjjournalistik, att argumentera för det synes självklara, är något som kvällspressen sysslar med i allt större utsträckning. Det är en partisk opinionsbildning som går stick i stäv med nyhetsjournalistikens strävan efter objektivitet. Det kan handla om att få en fånge frigiven, att få folk att betala pengar till cancerforskning eller att stoppa en utvisning i ett angeläget asylärende. Nu senast gick våra fyra största tidningar samman i en stor rikstäckande kampanj för att få den eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.

Trots det goda uppsåtet känner jag mig lätt illamående av alla dessa "samaritkampanjer". Hedersvåld, sjukvården, skolan, allt har processats av kvällstidningarna i veckolånga kampanjer. Naturligtvis är det bra och viktigt att medierna använder sin makt för att sätta press på den Eritreanska regimen och kanske i förlängningen hjälpa till med att få Dawit frigiven. Men till viket pris frågar jag mig. I slutändan handlar det om att sälja lösnummer precis som det gör alla andra dagar på året. Glorian hamnar lätt på sned när kampanjerna drivs med ett uppenbart vinstsyfte.

När redaktionerna skriver oss på näsan och säger vad vi ska tänka och känna ser vi världen genom deras nålsöga. Det pågår så mycket orättvisor i världen, varför bara belysa det som passar in i tidningsredaktionens agenda. En mer objektiv, nyanserad och omfångsrik nyhetsrapportering ger oss en öppnare och globalare kunskap om världen och medvetandegör oss som läsare.

Allt är inte svart eller vitt och jag är gärna med och förändrar världen genom att delta i kampanjer som bidrar till att viktiga saker händer. Men jag vill få en chans att välja mina strider själv. Kvällstidningarnas bombastiska löpsedlar och tiosidiga uppslag stjälper ofta mer än de hjälper till när jag vill engagera mig i något behjärtansvärt.

Blogg C

Fredagen den 2 augusti sköt lasermannen sitt första offer. Samma dag befann jag mig i det lantliga Skoog och klappade min systers djur och åt brytbönor och jordgubbar direkt ur landet. Gellert Tamas bok om lasermannen är ett djuplodande och imponerande personporträtt och ett skakande tidsdokument över ett samhälle som visade upp sig från sin allra glåmigaste och dystraste sida. Jag var tjugofyra år när Lasermannen härjade som värst och jag minns med fasa rädslan för de röda prickarna. Det var något helt ofattbart, overkligt och ogreppbart detta att någon dödade oskyldiga med så kallt och berått mod. Stöveltrampen och du knutna nävarna, flaggorna och de rasistiska slagorden, allt ter sig overkligt nu, allt tedde sig overkligt då. Som kronan på eländet fylldes tidningarna med rubriker om hur Birgit Friggebo greppat micken med båda händerna och uppmanat publiken i folkets hus i Rinkeby att sjunga; We Shall Overcame! I publiken satt Lasermannens offer. Politikerna stod handfallna inför den verklighet som omringade dem. I min egen dagboksalmanacka står det om fester och studioinspelningar, inte ett ord nämns om Lasermannen och hans offer och ändå minns jag det som om det var idag.

Tamas bok imponerar, den bygger på ett rikt källmaterial och intervjuer med lasermannens offer, poliser, ledande politiker, journalister och samhällsdebattörer. Boken ger ett trovärdigt intryck och redan i inledningen känner jag att det här är en författare som tagit sitt ämne på allvar. Tamas har gjorts ett gediget researcharbete utifrån både skrivna och muntliga källor och mängden av intervjuer gör att de olika karaktärerna tydligt framträder i de olika kapitlen. John Ausonius röst ekar över sidorna; (..), så jag tänkte att det räcker att jag skjuter en invandrare. Offrens likaså; Mitt liv var tydligen mindre värt än en bilklädsel. Polismännens; Ja ...välkomna till kriget. Tamas rör sig bekvämt och hemtamt igenom bokens alla miljöer och karaktärsbeskrivningar. Boken är ett skickligt hantverk och även om jag förstår att vissa saker i boken är utvalda, gestaltade och vinklade av författaren så känns slutresultatet ändå övertygande. Och med ett sådant enormt källmaterial måste det finnas mycket sanning att gräva ur.

Känslan när jag läste Åsne Sierstads bok “Bokhandlaren i Kabul” var precis tvärtom. Jag kände mig hela tiden tveksam till sanningshalten i det jag läste och spontant tycker jag mest boken känns som ett skönlitterärt romanbygge. Då Seierstad har valt en litterär form för sin reseskildring förstärker det den skönlitterära känslan och man funderar mycket över om vissa delar är fiktiva eller inte. Jag kom ofta på mig själv med att ifrågasätta det som berättades och det skrivna. Jag hörde Åsnes röst, inte kvinnornas och männens i boken. Hon är av naturliga skäl heller inte lika hemma i sina miljöer som Tamas är, Afghanistan är en helt annan nation, ett helt annat land. Och det är svårt att lära sig att förstå ett land och en kultur till fullo när man är på plats som en modern västerländsk kvinna. Men det är ett familjedrama som är värt sin läsning, vare sig historierna är sanna eller inte. För en välskriven roman är det hursom.

Hurra vad jag är glad!

Äntligen är det en ny dag och man är student igen! Pirret i magen första dagen i skolan sitter fortfarande kvar även om det var många år sedan man klev in i Brotorpsskolan med ögon stora som tefat och en mun som signalerade hjälp! Jag blev bästis med Sabine redan första dagen. Det gick till så. Man bara frågade den som stod bredvid; vill du bli min bästis? Och så var det klart, allt var så enkelt då, man kanske borde anamma det tankesättet mer som vuxen. Tänk vad spännande allt skulle bli!